Jag är inte bara mamma,

Jag är rabiat rondellkvinna också!


Haft lite uppehåll på bloggen.
Har inte varit så inspirerad på grund av kvinnliga hormonbesvär och magbakterie - samtidigt! Men jag känner att jag är på väg uppåt igen. Starkare än någonsin!

Rolig grej som hände idag! Jag skulle fara till mor och far på middag. Jag packar in Niilo och drar iväg, men kommer inte längre än till rondellen. Där är det kö. Står helt still! Inte en bil mot stan (dit jag skulle svänga), men galet med bilar mot Sala. Ovanligt många pga av kommande Power Meet-helg förmodar jag. En stackars livrädd dam i en bil framför mig vågar inte ta steget ut i rondellen och eftersom det här är västerås och inte stockholm (där man faktiskt blir insläppt när man blinkar) så släppte ju ingen in den stackaren. SKA DET VARA SÅ SVÅRT? Jag menar, kön stod still. Fanns ingen anledning att inte släppa in henne när de hade chansen.

Hursomhelst, efter t i o långa minuter var det så min tur. Men efter t i o långa minuter hade jag redan gjort slut på det lilla tålamod jag har. Varpå det blixtrar till i huvudet på mig, och jag lägger mig på tutan för att få en reaktion från lastbilen jag kräver ska släppa fram mig. Jag gestikulerar hejvilt och försöker med teckenspråk få fram "jävla nöt! det är kö så långt ögat når. Här sitter jag med en liten bebis i bilen som svettas och är grinig!" Med stora, pekande gester förklarade jag att jag tänkte klämma mig in och att han var tvungen att stanna. Och avslutade med en frågande "tummen upp?" Får tillbaka ett asgarv och en tumme upp. Klämmer mig in i en fil. Då var det bara en kvar. Skulle ju vänster runt in mot stan. Där stannar ingen heller. Jag lägger mig på tutan igen. Nya gester, den här gången mer åt det uppgivna hållet. Lyckades klämma mig in samtidigt som jag tutade. Avslutade med ett "idiot"-tecken. Och körde stillsamt in mot stan... Haha! Kände mig helt galen.

Annars just nu så händer inte så mycket. Jag och Niilo är ensamma på dagarna eftersom Kimmo jobbar för tillfället. I stockholm dessutom så det är inte många timmar man får se honom tyvärr. Häromdagen var vi dock och hälsade på Mia och hennes skåning Kalle för lite grill och Mökki (skitroligt spel!). Får bita mig i läppen att inte säga Kalleballe hela tiden. Det är ju inte meningen. Men jag känner lite att jag har fått leva med Kajsabajsa hela mitt liv, och gillar det nästan nu. Kalleballe kommer av bara farten! Menmen, han är polis, så man får passa sig lite. Tobbe och Kimmo var också med, och lilla Niilo såklart. Festprisse nummer ett!

Fullt fokus under Mökkimatchen!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback