"Jag tror inte jag kommer ha så stora problem med att lämna bort Niilo. Herregud, man måste ju ha ett EGET liv också", by K.Ståhl

Haha! Hahahahahahahahahahaha! Tillåt mig att håna mig själv ett slag! Problemet är ju inte att jag inte har möjlighet till "ett eget liv". Problemet ligger i att jag inte VILL ha ett eget liv! Dessa två dagar utan Niilo har varit fruktansvärda. Det är som att hela min kropp reagerar fysiskt på att vara utan honom. Idag skulle han vara hos sin farfar och farmor som är supersnälla med honom och jag tänkte inte mer på det. Tills igår natt när insikten slog till att Niilo inte ska vara hos mig. Sov inte på hela natten, och satt på riktigt och storbölade i bilen hela vägen till Eskilstuna där jag pluggar. NORMALT? Dessutom storgrät jag på vägen hem också eftersom jag var så lycklig över att jag snart skulle få pussa på honom. Detta är ju inte klokt människor. Barn är livsfarliga! Jag har aldrig varit en blödig känslomänniska förut. Visst har humöret gått upp och ner, men alla dessa tårar. Det känns ungefär som att dra bort ett plåster riktigt långsamt (ett plåster som man älskar jättemycket alltså).

Men. Å andra sidan. Förstår ni vilken smart mamma han kommer få efter tre år på högskolan? Och lägg till kanske världens mysigaste stunder då man kommer hem och möts av världens största leende och miljoner pussar och kramar. Imorgon är sista dagen hos farmor och farfar för den här gången, för nu ska Kimmo på pappaledighet!

Annars vad gäller skolan så verkar det bli bra det här. Intressanta ämnen, sjukt mycket plugg och min första muntliga redovisning har jag redan på torsdag. Här ödslas ingen tid må ni tro!

Postad i Allmänt