Två heta killar!

En liten kille med feber, och en Kimmo - som alltid är het såklart =)

BVC-besöket gick över förväntan för min del.
Kanske inte för Niilos om han nu hade förväntat sig något - förmodligen inte. Kimmo var ju med och höll i Niilo medan Niilo fick sina sprutor, så jag passade på att riktigt titta. Har aldrig sett någon få en spruta eftersom jag är dödligt rädd. Men det var ju inte så farligt! (Niilo kan komma att överklaga på just den punkten).

Jäklarns så arg han blev när Åsa stack till honom! Krokodiltårarna sprutade, och han kippade efter andan. Sen spände han blicken i Åsa och såg ut ungefär som han var beredd på krig, och så utbrister han högt och ljudligt...

.. BÖHBÖHBÖHBÖÖÖÖÖÖÖH!

Trodde vi skulle skratta ihjäl oss. Åsa kunde inte heller hålla sig, trots att Niilo hade en högst allvarsam blick när han skällde ut henne. Han grät till och från en stund, men Åsa ville inte släppa iväg oss innan hon och Niilo var kompisar så vi stannade kvar några minuter tills hon hade fått honom att skratta.

Niilofisken är nu hela 69 cm lång, och väger 7280 gram. Han fick riktigt fräna plåster som han mer än gärna visar upp.





Nu har han fått feber precis som efter de förra sprutorna och har varit väldigt mammig hela kvällen. Inte mig emot! Han är så pappakär i vanliga fall så det var kul att känna sig lite extra omtyckt. Fast egentligen tycker jag att det är otroligt gulligt hur Niilo och Kimmo håller på, speciellt eftersom de är så lika till utseendet. Det är väldigt underhållande.

Idag har jag fått många egoboostar. Vaknade av att Niilo ropade "Mamma-mamma-mamma!" Trodde det var en ren slump, men så senare idag när han låg och spände i gymmet och jag gick för att hämta rena lakan till hans säng ropade han igen - "Mamma....mamma!" När jag kom in slutade han att ropa men blev jätteglad när han såg mig, så jag vette tusan om han inte förstår lite i alla fall. Svårt att säga.

Efter BVC-besöket var jag förresten upp till distriktssköterskan för att visa upp min fjärde familjemedlem - vageln på mitt öga! Som väntat så kunde hon inte hjälpa mig utan såg ut som ett frågetecken och bad mig kontakta ögonläkaren. Blir så matt. Jag har ringt min familjeläkare 15 gånger nu och fått samma svar hela tiden, att de inte gör något åt vaglar, men att efter sex månader kan man ta en diskussion. Tydligen hade de inte kompetensen för den sistnämda diskussionen. Hursomhelst så var det väl bra att jag gick dit, då får jag kanske lättare en tid hos ögonläkaren.

Jag säger då det, jag säger då det...! Tur att man är obotlig optimist, annars kanske jag hade känt mig lite uppgiven över vagelsituationen vid det här laget.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback